Jag trivs bäst i min ensamhet. Jag förstår knappt mig på mig själv och mitt tänkande, så hur kan någon annan då förstå mig? Ja kära vänner. Kära lilla värld - det är ganska underligt hur man som sjuttonåring kan så innerligt vilja fortsätta på denna väg som jag inte vet vart den leder, och jag undrar om den ens har ett slut? Varför vandra denna långa väg utan ett mål i sikte? Fast å andra sidan tycker jag inte om mål. Det är målen som gör att man en dag inte längre förstår sig på något. För tillsist så kommer dessa mål inte finnas mer. De kommer upphöra. 

Det är väl bättre att vandra på en väg i ovisshet och finna saker på vägen, än att bara springa där rakt igenom för att komma fram? För vad händer när man är framme? Då är de slut. 
Jag fortsätter vandra och kanske dyker det upp något där, där på vägen som jag hade sprungit förbi om jag hade ett mål i sikte.

Ett omgjort rum.

Jag försöker skriva någonting men det blir inte bra. 
Jag är bara ganska arg på mig själv för att jag har slutat med de som en gång fick mig att må så jävla bra. 
Men som min bror skulle säga; " Det är bara en illusion." 
Så det kanske bara rent av är bra.

Adjö

Igår var det måndag, därmed första praktikdagen. Men jag har ingen praktik, så jag var hemma. Men hemma så städade jag mitt rum och rensade min garderob, för jag hade kraft nog att göra det.

Och nu har jag tre stora kassar med kläder som jag hade tänkt att kanske sälja. Alltså inte kassarna, utan kläderna. Men det är ju ganska förståeligt att det var kläderna, och inte kassarna.

Och idag har jag inte gjort någonting, men skall på utvecklingssamtal halv fem och göra en liten planering hur det skall bli nu, med allting, och förhoppningsvis går det bra, och jag kommer hem med ett leende på mina läppar och en fin plan på hur jag skall göra.

När jag vaknade imorse så mådde jag lustigt nog bra. Eller, bra, det vet jag väl kanske inte. Men jag hade någon typ av lyckokänsla i mig. En känsla som var, härlig. 
Kanske inte var det lycka, jag tror allt det var hopp, jag kände.

Så länge man har hopp, och så länge man är medveten om att saker och ting ser ut på ett visst sätt, så kan jag lyckas här i livet. Även fast jag inte riktigt känner det där, det DÄR, just nu. Så vet jag. Att om jag har hopp
då kommer jag en dag, vara något.

Känner mig så fruktansvärt ful. Något så fruktansvärt.

Och hur mycket jag än kommer försöka göra mig fin. Kommer jag föralltid bli ful.

För vissa människor är bara fula.

Det bara är sådär medfött.

Nu skall jag fara till skolan efter att jag hoppade ett prov om näringslära.

Helst vill jag stanna hemma, i min varma, men ack så obäddade, säng och kedjeröka under fläkten.

Men vill jag en dag faktiskt göra något vettigt av mitt liv.

Så måste jag dit. Fast nej, egentligen inte.

Men adjö - igen.

Inte för att jag faktiskt tycker det är sådär jättekul, mysigt eller vad som, men för att jag behöver.

Behöver skriva av mig någonstans. Och förvisso kan jag skriva i någon typ av dagbok, men jag har så ful handstil att jag gärna skippar att behöva se den.

Så kul, att man kan hitta så många fel med sig själv. Så många, många små & stora, fel man kan finna. 

Kaffe är förövrigt det bästa som finns. Kaffe, cigaretter och Bon Iver. Jovars, vad skulle jag göra utan de tre ? Det vet jag faktiskt inte riktigt.

Klockan är sju minuter över tre och jag kom nyligen hem. Hem efter en ganska så kort skoldag som bestod av två lektioner. Varav den ena pratade jag och victoria om amsterdam, och den andra var de visning på personporträtt och filmvisning. Kunde ha gått, men valde att stanna. Och jag tillbringade nog, 4h där, men ändå är jag helt slut i kroppen.

Vet ni vad man gör du? Jo, tar sig en kopp kaffe, och en cigarett.

Och lyssnar på Bon Iver.

Adjö.