instagra'
Hej. Även fast jag inte tror det själv så lever jag. Om mindre än en vecka är det julafton och jag går sönder allt mer inuti. Den första snön föll inatt, eller den första som legat kvar i alla fall, och jag insåg allt lite mer hur ont det gör ibland.
Dagarna ser likadana ut och jag förstör mitt liv allt mer. Jag stannar hemma från skolan och gör ingenting som får mig att bli någon bättre.
Jag har svårt att sova om nätterna och mitt sociala liv blir allt mindre.
Och när jag ser mig i spegeln, så ibland när jag möts av den bild som skall föreställa jag, så blundar jag och undrar om han verkligen skulle vara stolt.
Och då går jag där i från, med röda ögon -
Jag har svårt att sova om nätterna och mitt sociala liv blir allt mindre.
Och när jag ser mig i spegeln, så ibland när jag möts av den bild som skall föreställa jag, så blundar jag och undrar om han verkligen skulle vara stolt.
Och då går jag där i från, med röda ögon -
för jag vet ju faktiskt svaret på den frågan.
hej världen
Gud vad jag vill iväg. Bort här ifrån Sverige och bosätta mig i någon annan stad. Ta med det viktigaste och bara lämna Uppsala.
Jag vill sitta bland människor jag aldrig tidigare mött, tala om saker jag aldrig tidigare talat om, och fota platser jag aldrig tidigare har skådat.
Jag vill iväg bara. Jag vill göra något nytt och lämna allt det här bakom mig. Liksom börja om, fast ändå fortsätta där jag är, fast på ett nytt sätt.
Men tänk att innan det måste jag ta och klara skolan, jag måste plugga näst intill ihjäl mig för att få lämna Sverige och jag måste ha pengar, jag måste allt det där innan, innan jag kan få bli lite lycklig.
Hm, men det är väl värt det? Ja, det är så värt det.
Men jag tror allt att jag tar och bokar in något i min kalender och tar en tripp till någon fin plats. Lever där i några dagar och drömmer att jag kan där föralltid få stanna.
Jag vill sitta bland människor jag aldrig tidigare mött, tala om saker jag aldrig tidigare talat om, och fota platser jag aldrig tidigare har skådat.
Jag vill iväg bara. Jag vill göra något nytt och lämna allt det här bakom mig. Liksom börja om, fast ändå fortsätta där jag är, fast på ett nytt sätt.
Men tänk att innan det måste jag ta och klara skolan, jag måste plugga näst intill ihjäl mig för att få lämna Sverige och jag måste ha pengar, jag måste allt det där innan, innan jag kan få bli lite lycklig.
Hm, men det är väl värt det? Ja, det är så värt det.
Men jag tror allt att jag tar och bokar in något i min kalender och tar en tripp till någon fin plats. Lever där i några dagar och drömmer att jag kan där föralltid få stanna.
Adjö
beth
Hur var det jag sa nu igen? Jo, juste. Blogga regelbundet.
Igår var det måndag, därmed första praktikdagen. Men jag har ingen praktik, så jag var hemma. Men hemma så städade jag mitt rum och rensade min garderob, för jag hade kraft nog att göra det.
Och nu har jag tre stora kassar med kläder som jag hade tänkt att kanske sälja. Alltså inte kassarna, utan kläderna. Men det är ju ganska förståeligt att det var kläderna, och inte kassarna.
Och idag har jag inte gjort någonting, men skall på utvecklingssamtal halv fem och göra en liten planering hur det skall bli nu, med allting, och förhoppningsvis går det bra, och jag kommer hem med ett leende på mina läppar och en fin plan på hur jag skall göra.
När jag vaknade imorse så mådde jag lustigt nog bra. Eller, bra, det vet jag väl kanske inte. Men jag hade någon typ av lyckokänsla i mig. En känsla som var, härlig.
Kanske inte var det lycka, jag tror allt det var hopp, jag kände.
Kanske inte var det lycka, jag tror allt det var hopp, jag kände.
Så länge man har hopp, och så länge man är medveten om att saker och ting ser ut på ett visst sätt, så kan jag lyckas här i livet. Även fast jag inte riktigt känner det där, det DÄR, just nu. Så vet jag. Att om jag har hopp
då kommer jag en dag, vara något.
då kommer jag en dag, vara något.
ful
Känner mig så fruktansvärt ful. Något så fruktansvärt.
Och hur mycket jag än kommer försöka göra mig fin. Kommer jag föralltid bli ful.
För vissa människor är bara fula.
Det bara är sådär medfött.
The story I heard
Nu skall jag fara till skolan efter att jag hoppade ett prov om näringslära.
Helst vill jag stanna hemma, i min varma, men ack så obäddade, säng och kedjeröka under fläkten.
Men vill jag en dag faktiskt göra något vettigt av mitt liv.
Så måste jag dit. Fast nej, egentligen inte.
Men adjö - igen.
read between the lines
Nu skall jag börja blogga regelbundet. Även om det inte är någonting speciellt intressant som inträffat, så skall jag här med börja blogga lite oftare.
Och lyssnar på Bon Iver.
Inte för att jag faktiskt tycker det är sådär jättekul, mysigt eller vad som, men för att jag behöver.
Behöver skriva av mig någonstans. Och förvisso kan jag skriva i någon typ av dagbok, men jag har så ful handstil att jag gärna skippar att behöva se den.
Så kul, att man kan hitta så många fel med sig själv. Så många, många små & stora, fel man kan finna.
Kaffe är förövrigt det bästa som finns. Kaffe, cigaretter och Bon Iver. Jovars, vad skulle jag göra utan de tre ? Det vet jag faktiskt inte riktigt.
Klockan är sju minuter över tre och jag kom nyligen hem. Hem efter en ganska så kort skoldag som bestod av två lektioner. Varav den ena pratade jag och victoria om amsterdam, och den andra var de visning på personporträtt och filmvisning. Kunde ha gått, men valde att stanna. Och jag tillbringade nog, 4h där, men ändå är jag helt slut i kroppen.
Vet ni vad man gör du? Jo, tar sig en kopp kaffe, och en cigarett.
Och lyssnar på Bon Iver.
I can't make you..
I will remember you. Will you remember me ?
Remember the good times that we had?
I let them slip away from us when things got bad,
How clearly I first saw you smilin’ in the sun
Wanna feel your warmth upon me, I wanna be the one
I love you
my life with instagram
Adjö.
ont
Det gör ont.
Jag föll, som regnet.
Jag hade nästan glömt bort hur det är att inte vilja existera, hur det är att bara vilja ligga kvar där i sängen, för att inte behöva möta dagen. Jag hade nästan glömt bort hur det är att känna skammen, ångesten.
Den kom tillbaka. Precis som hösten, och regnet, och kylan kommer tillbaka
kom det tillbaka.
Den kom tillbaka. Precis som hösten, och regnet, och kylan kommer tillbaka
kom det tillbaka.
Det gör så ont ibland, och ibland
vill jag bara gråta.
För jag vill bara lämna allt.
Och för jag så innerligt skäms, skäms
för att jag aldrig kan lyckas
med något.
för att jag aldrig kan lyckas
med något.
Endast när man har ångest är man sann mot sig själv.
Jag är sjuk. Jag har börjat tvåan och jag känner av den där jobbiga ångesten. Kanske är det bra?
Kanske blir jag lite mer
Jag då?
Åh vad jag inte vet
och åh
vad bra det kanske är att jag
just inte vet.
I väntan på en lång kall vinter
Så är sommarlover slut då. Lika så sommaren kan jag tro. Även fast där ute är det lite halvsol och en nog ganska så fin kväll så är det kyligt och det ligger en ångest i luften. Ja, men så kan det göra ibland. Lik som när jag går ut så vill jag bara gråta, inte för att jag vet varför, det bara blir så när jag känner luften mot min tunna hud.
Även fast skolan somsagt börjar imorgon så har jag haft ett långt lov. Mycket långt. Och förra veckan var jag i Alanya med mor. Bilder kommer här.
Kom hem till Sverige, satte mig på ett tåg som åkte mot Falun, gick av i Borlänge och träffade en söt och bemöttes av detta vackra väder.
Tack.
Ronja
Berlin
I Söndags tog jag + två bröder och en kär moder flyget till Berlin. En mycket kulturell tripp och mycket intressant också. God mat och lååånga promenader( Ja, extremt långa, tror att vi under en dag gick i ungefär 7h, om inte mer. ) Även läste jag ut boken tusen strålande solar och sputnik älskling. Två mycket bra böcker som jag rekommenderar. Och nu på söndag far jag till Turkiet, och tillbringar en vecka i Alanya med Mor min. Skall bli mycket skönt att få, igen, komma bort från Uppsala och tråkiga vardagen, som jag knappt varit i nu under sommaren, men ack, snart så blir det som sagt skola och Uppsala och samma gamla trista saker att göra i nästan ett år framöver.
Men för att sumera Berlintrippen så lägger jag upp några bilder utan text för jag vet egentligen inte vad jag skall skriva. Menar, det jag skrev här över var ju ytterst intressant. Tveksamt. Har tappat det där skrivandet, inte för att jag någonsin har varit särskilt duktigt på det, så hade jag ändå en tid då det kom ut någonting som inte bara var mer än alldagligt och tråkigt.
Nu skall damen Ronja sova. " En dag imorgon också."
Välkommen till Uppsala?
Gratulerar! Congratulations! Onnittelut! Urime! おめでとう！Čestitamo! Віншуем! Sveikiname!
Ah, vad ska man säga. Här är man tyst och inte skriver på år och dar och sen när man fyller år så uppdaterar man. Men nu är fallet så att jag i flera dagar försökt skriva någonting vettigt men har faktiskt inte kommit fram till något alls. Så här är grattis och jag gör som alla andra som fyller sjutton år och lägger upp en video på Sjutton år med Veronica Maggio.
